HEM

   Historia

1700-talet


Sillperioderna


   Sillen gick till efter nästan femtio års bortvaro. 1747 upptäcktes den av en slump.

   Ett vadlag skulle dra en not efter makrill, den var full med sill.

   I tre år ökade fångsterna för att avta 1800 för att helt vara försvunnen 1807. Vanligtvis kom

   den på eftersommaren i augusti. Från 1801 kom den på våren i mars/april. Längre fram kom

   den vid jultiden fram till mars/april.

   År 1787 var 336 salterier och 409 trankokerier registrerade i Bohuslän.

 

   Man tror att den speciella blandning av salt och sötvatten i Åbyfjorden var särskilt gynnsam

   för sillstimmen.Det var också valar och sälar som jagade in stimmen. Sillen kom från Nordsjön 

   och fördes med den Jutska havströmmen utmed Jyllands kust mot Skagen. I södra skärgården

   delades strömriktningen, beroende på vinden. Strömmen mattades av uppåt Väderöbod. I

   strömmen var salthalten upptill 30 % högre än omgivande vatten. Den har en hastighet på över

    2 knop.

 


   Farfar berättade historien om det stora sillstimm som sprängde isen. En bonde lastade hela 

   släden full med fet sill.  Detta var ingen skröna, händelsen inträffade den 15 januari 1774.

   Samma sak hände 28 januari   1774.

 

   Den sista sillperioden började på vintern 18771 och varade tills 1906.Sillperioderna kom

   vart sjuttionde år.

   Det var en ångbåt som körde in i ett sillstim, så tjockt att sillen kastades upp på däck.

   Då sillen gick till lockades mycken arbetskraft till kusten. Detta medförde både superi och

   sedeslöshet.

 

   Pappas morfarsfar, bonde på Prästbacka i Askum satsade en förmögenhet på inköp av

   tunnor.  Sillen uteblev, bonden fick gå ifrån gård  och grund. Prästbacka hade då

   gått i släktens ägo sedan minst 1500-talet.

 

   Vad hade trankokeriägarna för socialt ansvar? De hade en benägenhet att försvinna lika

   fort som sillstimmen. Arbetarna lämnades åt sitt öde. Företagarna hade

   välvilligt lånat ut kapital för inköp av båtar och redskap. När sillperioden var över hade

   låntagaren ingen inkomst, han kom då i en besvärlig knipa, köpmannen ville ha sina pengar.

   Bohuslänningen hade det knapert mellan sillperoderna, särskilt de som var beroende av sillen.

   Företagarna hade ju omvandlat havets silver till pengaguld, men lämnade folket åt sitt öde.


1Ur Ted Knapps bok

Till Trankokerierna på Bua