Hem

  1800 -talet

  stenhuggeriet under mellankrigstiden

1900-talet



Laurins båtslipsprojekt

   Nils Olsson, bonden på Bua fick förfrågan från Laurin,om inköp av Bredvik.

   Skandiaverken ansåg att Brevik var en idealisk plats för båtslip. Laurin var Skandiaverkens

   grundare. Den första motorn tillverkades 1902.


   Om Nils hade sålt så hade inte Bua varit sig likt. Vi får nog tacka för att det blev som det blev.

   Lysekil hade också påverkats.

 

 

Socialismen och organisationer

 


   Omkring sekelskiftet var det politiska läget synnerligen instabilt. Nere på Håle/Örn

   opererade ungsociallister. Det var strider mellan socialdemokraterna och ungsocialisterna.

   Ungsocialisterna ville riva upp arbetarkommunen.

 

 

 

         Kata Dahlström som besökt Håle under en agitations- och föreläsningsturné

        skriver........... den ungsocialistiska hetsagitationen   har dessutom

        totalt förvridit en del ungas oskolade hjärnor. Stadgade   småläningar,

        blekingar och halläningar bilda en kärntrupp, som tog  ledningen

        såväl inom yrkeskåren som  inom bygden............. 

              (sotenäsboken: Olof Hasslöf)

 

 

    Fackföringar, nykterhetsloger och kooperativa föreningar bildades.

 

    I anslutning till en kongress i Karlshamn i slutet av maj 1897 bildades Svenska

 

    Stenhuggeriförbundet. Avdelningen Håle-Askum bildades strax efter. Håle folkets hus, med dansbana

    uppfördes. Bibliotek upprättades. Studiecirklar och informationsmöten genomfördes.

 


    En Blåbandloge vid namn “Fostraren” bildades. Farfar var medlem. På Härnäset bildades logen

    nr 81 ljusbringaren” år 1897. Sannolikt bildades logen på Håle samtidigt. Systematisk opinionsbildning, litteratur

    spreds. Stenhuggarkåren hade radikalare tankesätt och åsikter och var mera socialistiska än befolkningen i övrigt.

    Det var genom stenhuggarna som industralismen och samhällsorgaisationen fick sitt genombrott.

 


    Kata Dalström fick logi hos Farfar och Farmor då de bodde på Håle. Kata var en socialistisk rikskändis.

    Man fick smyga med mötena, polisen var henne i hälarna. I Uddevalla blev hon arresterad. Att prata om

    barnbegränsning var inte så gångbart.

 

    Socialism skrämde och hotade makthavarna. Ida Christensson på Skindelseröd ,

    mormor till Lennart Persson på Håle, hade ryktesvis hört talas om Katas föredrag i Håle. Kata hade pläderat för 

    fria äktenskap, något som Ida ansåg förfärligt.

 


    På socialisternas agenda stod ; ned med kungamakten, bort med militarismen o.s.v.Man var rädd för att socialis-

    men  skulle ta över samhället. Att det skulle utbryta revolution. Vid tiden för revolutionen i Ryssland 1917,

    var läget så spänt, att Kungahuset med Gustav V i spetsen var beredd att fly till England. Bagage var

    färdigpackat och ett pansarskepp låg redo.Det blev inte revolution,   landet räddades från kaos av författaren

    Herman Lindqvists farfar.  Vid ett berömt tal i Stockholm talade han Socialisterna till rätta.


    Kata Dalström föddes i en högborgelig familj 1858, var författare och en av den svenska arbetarrörelsens främsta

    och mest kända agitatorer. Många av hennes möten var i det fria, de fick inte kom till ordningsmaktens

    kännedom. I Uddevalla blev hon anhållen av stadens polismakt. År 1893 anslöt hon sig till socialdemokratiska

    partiet. I samband med partisplittringen 1917 gick hon över till kommunisterna.

 

    1920 representerade hon Sverige i Kominterns andra kongress i Sovjet-Ryssland.

 


     Trots sin ideologi var hon mycket religiöst engagerad, något som inte var gångbart i vissa kretsar. Fick mottaga

     mycken kritik, såväl inhemsk som från Sovjeterna. Ateisten och   skribentenThure Nerman2 var en av de hårdaste

     kritikerna. Även från Sovjet kom besk  kritik. En god kommunist skulle vara ateist.

 


     Kata var en av sin tids stora folkbildare samt en hängiven nykterhetskämpe. En av  hennes många böcker var;

     Till arbetarklassens kvinnor

 


     Katas besök i Håle måste ha varit någon gång runt år 1900. En färgstark personlighet som gick ur tiden 1923.


    1Sotenäs boken: Olof Hasslöf    2Känd skribent

 

 

 

 

HÅLE NYA FOLKETS HUS

 

Stiliserad bild av folkets hus

 

Andelsbeviset pappa köpte

 

 

     1939 invigdes det nya Håle Folkets Hus. Detta var inte beläget på Håles marker, utan på Rörvik Östergård.

     Att man behöll namnet var inte så konstigt, Håle folkets hus, både det gamla som det nya var enormt populärt

     och vida kännt. Under Krigsåren hade båtarna från Örn extraturer från Lysekil.

 

     En spelman, Roland Nilsson berättar att hans första spelning var i Håle Folkets hus.

     Det var passagerarbåten Idun som gick till Tullboden med orkestern. Musikerna fick

     sedan själva bära sina instrument upp till Håle.

     Roland som var yngst fick även släpa på kapellmästarens dragspel.

     Man spelade till midnatt. klockan två var man hemma i Lysekil igen. Idun gick sedan

     åter till Gravarne och var i hamn 03.30. Det var spännande båtresor. Fyrarna var

     släckta och risken för drivande minor var stor. 1942   hade man många spelningar på Sotenäset.

     Så småningom kunde man ta taxibil.

     Fem man och instrumen fick plats. Chauffören väntade hela tiden.

      (  Terje Fred, Bohusläningen 2008-01-09)

 

 

 

     Gamla Folkets Hus såldes till en James Svensson som skänkte fastigheten till

     Missionskyrkan. Jordmånen för frireligiösa rörelser var inte så god här, verk-

     samheten självdog. Missionskyrkan är nu bostad åt ett konstnärspar.


     Pappa fick sitt andelsbevis den 30 december 1937 mot kr 10:-, mycket pengar på den

     tiden. Stenhuggarna Villiam Eklund och  Sven Bäck indertecknade andelsbeviset.

     Håle folkets hus revs för att ge plats åt två hyresfastigheter.

    Äldre Sotenäsbor får något nostalgiskt i blicken då Håle folkets hus kommer på tal.

 

 

 


Bredvik

 

  För att skydda sjöfarten mot krigshändelser anlades 1940 fyrarna Bredviks udde, övre och nedre.

  Fyrarna var i ens och visade västerut mot Kungshamn samt sydöst mot Malmön.

  Den övre visar vitt sken, den undre intermittent blänk med 1,5 sekunders intervall.


  På 1940-talet såldes Bredvik till Ludvika stad som anlade en barnkoloni.

 

 


Första världskriget

   Första världskriget bröt ut i augusti 1914.På Bredvik bevakades neutraliteten av landsstormen. Det var betrott  

   folk  som fick förtroendet att försvara kusten.

   Landsstormen en frivilligorganisation som efterträddes av F.B.U. Johan Eliasson, bonde på Rörvik Östergård,

   var en av dem som patrullerade iförd  trekantshatt m/1912, arm-bindel och ammunutionsgördel, beväpnad med

   ett  mausergevär m/1896. Det var spännande tyckte småpojkarna, pappa och hans kompisar. Under

   andra världskriget var hotbilden en annan, det byggdes en serie kustfort . Fortet nere på Torsvik var bestyckat

   med en 75 mm kanon samt kulsprutor. Stenhuggarna hade nog inte förtroendet att vakta landets gränser,

   de var ju ärkesocialister. Potentiella revolutionärer.Ned med kungahuset och bort med militärismen stod på deras

   program. Inga arbetare hade flagga, den symboliserade kungamakten.

   Man hade säkert oroligheterna mellan ungsocialister och socialdemokrater i friskt minne.

   Inte minst ungsocialisternas bråk och stridigheter här på Håle/Örn.

 

   I månadsskiftet maj/juni 1916 ute på Skagerack drabbade engelska Home Fleet och tyska högsjöflottan

   samman i ett av historiens största  sjöslag. Här på kusten  kunde man i sydväst förnimma ett muller.

   Det var kanonaden man hörde.

   Några dagar efteråt kom nyheten genom tidningarna och den 18 juni hittades det första liket. På Sotenäset

   jordfästes 43 krigsoffer, det blev en dyster midsommarvecka. På Askums gamla kyrkogård begravdes 13 sjömän.

 

   Exporten av sten avstannade. Svår arbetslöshet bland stenhuggarna. Staten lade ut

   stödorder på sten och erbjöd städerna gratis gatumateriel. 70% av stenarbetarna blev arbetslösa.

 

Gå till Jutlandslaget

 

 

Andra världskriget

Hur upplevdes det på Bua....

 

                                                         Junkers Ju 52 /transportplan/                                     Pappa på Halle/Hunneberg (1945)

       Så bröt andra världskriget ut. Den 9 april 1940 samlades på förmiddagen Buas gubbar vid Bua I:17  för att

     dryfta läget. De var oroliga, man hade hört på radion att två fartyg  blivit torpederade utanför Lysekil.

     Det var en engelsk u-båt som hade legat på pass inne på Svensk botten. Pappa pratade mycket om denna

     händelse Aramis och Antares gick under. Hästar och människor kämpade för livet. Fartygen var lastade

     som  trupptransportfartyg. Längre ut till havs torpederades ångaren Kreta. På morgonen hade man hört

     dånet från transportplanen som flög utanför tremilsgränsen.


 

     Dagen var dimmig och kall. På eftermiddagen kom Ture Månsson (åkare på Örn) och  klistrade

     upp mobiliseringsorder vid postlådorna. Buas postlådor fanns mittemot Gunnar  Anderssons. Man var

     oroliga för vad komma skulle.......

     Mina morbröder, Sylve, Bertil och Arne blev inkallade. De skickades till Norska gränsen.

 

     Dagen efter, den 10:e april, låg tre engelska ubåtar utanför Bohuskusten och lurpassade på tyska konvojer.

     Den engelska ubåten Spearfishsom låg utanför Pater Noster skadade fickslagskeppet Lutzow.

     Transportfartygen Fridenau och Wiegbert sänktes utanför Pater Noster. Mängder av omkomna flöt omkring.

     Skräckslagna hästar kämpade för livet.


 

     Stenexporten upphörde. Pappa låg ute på försvarsarbeten,anställd av Skånska cement. Tyskland lade ut

     beställningar på de s.k Hitlerstenarna. Hitler hade ju planer på att bygga upp en makalöst pampig stad,

     Germania. Dock berördes inte våra berg av denna stororder.

 

     Pappa var med och byggde fort i Uddevalla, Haparanda, Norrtälje samt Töcksfors. I linjenVänersborg –

     Uddevalla byggdes under kriget 200 anläggningar, kupolfort och skyttevärn. Försvarstrategin var att släppa

     Tyskarna fram till denna linje, d.v.s ge upp Norra Bohuslän.

 

Nere vid nuvarande färjeläget uppfördes en befästningsanläggning för kustförsvaret. Fortet ingick
      i en serie anläggningar utmed kusten för skydd av hamnar och andra strategiska avsnitt. 
     Var bestyckat med en äldre fältkanon med kalibern 75 mm. Fortet skyddades med skyttevärn 
     och kulsprutenästen. Runt fortet stora hinder av taggtråd och spanska ryttare. När kriget var över fick bönder 
     och torparna ta vara på taggtråden. Farfar var nere och försåg sig. Tråden var av en speciell kvalité, mycket hård.
 

I Töcksfors byggdes tankshinder. När forten byggdes gick gjutningsmomentet dygnet runt.
    Konrad Johansson, pappa och flera andra stenhuggare var också däruppe. Arbetet i Töcksfors 
    varade från vintern och långt fram på sommaren. Erik Adolfsson och Karl Jonsson på Rörvik med flera arbetade 
    med flygfältsbygget på Säve.

 
    Vintern 1941 var pappa i Nyköping. Förtjänsten var ganska god.Han blev inte särskilt glad då
    inkallelseordern kom. Med kort varsel måste man inställa sig på regementet. När han arbetade på 
    Ängebacken, utanför Uddevalla fick mamma sända ett telegram att han skulle inställa sig i 
    Jönköping dagen därpå.
 

För att skydda fartygstrafiken uppfördes 1940, fyrarna nere på Bua Sandar. Man skulle kunna gå
    inomskärs. Dessa släcktes dock snart.
    
    M/S Norden totalförliste utanför Stångehuvud. Båten drevs med tjärolja, vilken beckade ihop råoljemotorn.
    Befälhavare var Harry Persson från Håle. Alla räddades av tulljakten. M/s Norden var ett av de tre passagerarbåtarna 
    med hemmahamn Örn som trafikerade kusten. Tilldelningen av råolja var ransonerad. somdrivmedelsersättning
    användes träolja. Träoljan hade egenheten att becka ihop maskinen, vilket många fiskebåtar och andra fartyg fick
    erfara.

 
    Mamma berättade om det stora Tyska planet, en Junkers JU 52 g3A som kom in över Bua den 14 april 1940. 
    En av tre motorerna hade stoppat. Maskinen tillhörde Transportstaffel 3/KGR.
    Hon hävdade att det var samma maskin som sköts ner över I:17 i Uddevalla, något som man för några år 
    sen inom regementets historiekommité tillbakavisade. Lennart Person Håle, hade sett maskinen när den på 
    mycket låg höjd, flög över Skindelseröd i riktning över Lindahl. Det flög så lågt att han såg besättningen. 
    Även Asta Sörensson på Bua hade också sett maskinen. När det passerade över I:17 öppnade luftvärnet eld, 
    Junkern träffades och störtade vid Samneröd. 1:e Pilot och befälhavare var Uffz Ernst Luck. 
    Hela besättningen på tre man omkom i lågorna. Begravdes på Sigelhults kyrkogård i Uddevalla. 
    Kropparna flyttades 1961 till Krigskyrkogården på Kviberg.

 

    Pingsthelgen 1940 mullrade krigets åskor. Buaborna fick vara beredda på att evakueras uppåt Dingle. Som tur
    var var det ett falsklarm som utlöste den så kallade pingstkrisen. Man befarade ett Tyskt anfall.

Sommaren 1941 var mamma och jag hälsade på i Ängebacken. Han var med på kupolfortsbyggena. Militärer
    som varit hemma på permission reste med bussen, fullt utrustade och med vapen.
 
    Arbetena varvades med inkallelseorder. En kort tid arbetade han på ett sillsalteri på Smögen samt i berget
    ovanför Åke Ferms på Rörvik. 

Pappas kusin HenryMattsson var som familjeförsörjare frikallad då pappan Oskar Mattson var sjuklig.
    Enligt 1926 års försvarsbeslut skulle armén bantas,man tog bara ut en del i värnplikten. 
    Henry arbetade på kraftverksbygge i Jämtland.men i slutet av kriget blev han dock inkallad till I:17.

Såg inte till pappa så mycket under dessa år. John fick vara extrapappa och så hade jag farfar.

Det mesta var ransonerat. Ett kilo kaffe kostade 1941 kr 4.76, vilket omräknat med genomsnittlig
    timförtjänst tog 3 timmar att arbeta in.

Sommaren 1941 fick man en tilldelning om ett halvt kilo och som skulle räcka per person i femton veckor.
    Tanterna var som galna, man bytte ransoneringskort för att få tag i den åtråvärda varan.
 
    Det var även för en liten gosse skrämmande att höra Adolf Hitlers skrän och massans “heil Hitler”. 
    Radion stod alltid på Stockholm/Motala och det var väl ofrånkomligt att hans tirader kom med.

 
    Farbror John var enrollerad i civilförsvaret, var kretsombud på Bua. John var frikallad 
    eftersom han blev smittad av TBC i samband med värnplikten.
 
 
En engelsk spärrballong drev in över Tullboden.
 Skrämde nästan slaget på en syssling till mig, 
Roy Johansson som låg och fiskade utanför Tullboden. 
Den var som ett monster, säkerligen uppåt 20 meter 
 lång, fylld med gas.
 
Spärrballong / källa:Wikipedia
     Engelsmännen hade spärrballonger över städer och militära mål, för att hindra fientliga 
     flygare från låganfall.
 
     Göran. min kompis sedan barndomen berättade att en spärrballong under kriget fastnat inne på Amhult.
     Hulda Fernström på Sandbacken/Bua var mitt i veckobaket. Tittade ut genom fönstret och fick se
     ballongen segla över Rörviksbukten i riktning mot Amhult. Hur det gick med brödet som gräddades
     kan man bara gissa. Anna-Lisa, Huldas dotter minns händelsen. Berättade att hon hade en tygbit från farkosten. 
 
     Linorna hade trasslat in sig i en bergskreva på Eketångsberget. Ortens hemmafruar fick tillgång 
     till utmärkt siden. Det blev material i många jackor och andra klädesplagg. Göran hade ett svagt minne 
     av att mamma Märta hade sytt en jacka åt honom. En spärrballong är ju stor och klädd med mycket tyg, 
     det blev många jackor på Amhult med omnejd.
 
     Bönderna tog vara på linorna som var mjuka, tillverkade av ett förstklassigt material. 
     Görans farfar Jemmy på Flaterseröd hade 1945 tömmar från spärrballongen. Göran minns att tömmen var mjuk 
     och hade en röd tråd inne i kardelerna.
 
      Sannolikt är det samma spärrballong som Roy hade sett. 
 
 Att en spärrballong hamnade på ett Amhultsberg för nästan 70 år- sen 
 var en nyhet. 
 Den strandade fågelvägen  600 m från Bua.
 Att man inte gjorde så stor sak om händelsen var nog
 att mycket var belagt med ransoneringskort, inte minst tyg.
 Nästan allt var ransonerat. Det gällde att hålla " käft" och
 myndigheterna utanför.  
 En spärrballong hade drivit upp till Mellerud och orsakat
 skador på kraftledningen vid järnvägen.
 Ballongerna skulle skydda mot låganfall från Tyska flygmaskiner, 
 De var försedda med långa förtöjningslinor. Dessa linor orsakade
      Rörvik. I bakgrunden Eketångsberget/foto:Lismarie                   skador, rev ner  tegel o.s.v, skrämde människorna. 
   						  En kväll rasslade det till på ett tak " var det hin håle själv som var ute......."
 
 
     Sven Fernström hade hittat en komplett syrgasmask som kom från någon flygare som störtat. Jag provade
     givetvis masken. Kommer väl i håg den speciella veckade slangen. Sven hade även hittat en flytväst i sjön.
 
     En sommarförmiddag när jag var ute och lekte, hörde jag ett mäktigt ljud, ute över Malmön.
     Ett motordån som man sedan har hört på krigsfilmer. Antagligen Amerikanska bombplan på återväg från 
     någon bombraid nere i Tyskland. Det kunde vara formationer med upptill 100 maskiner som flög i konvoj. 
      (1944/45).

Selma Börjesson i Torsvik bodde i ett litet hus, alldeles nära stranden, nere vid färgeläget. Under kriget skulle
     man från fortet öva med kanon. Kanonen riktades mot mål utanför Björnholmen. Selma hade blivit förvarnad 
     om att det kunde smälla mycket kraftigt. "det var dock inga problem; Översten hade hälsat på och sagt att 
     hon skulle stoppa ”putorna” i fönstret. 
     Selmas hus låg parallellt med kanononen.
 
 



Stenhuggeriet


       Arbetsgivarna hade 1904 ensvåldigt sänkt avtalad prislista med 1/3 på gatsten. Förhandlingarna

       strandade med så småningom med lockout som följd. Stenhuggarna svarade med blockad av

       allt arbete, även stenlastning.Stora lager av sten hade samlats i hamnarna.


       Bolagen lyckades inte samla folk för lastning. Man skrapade ihop lastare/strejkbrytare från

       andra orter. Per båt ankom ett gäng strejkbytare till Örn. Skaror av stenhuggare med kvinnor

       och barn, tråkade strejkbrytarna.Polismakten tillkallades för skydd av strejkbrytarna.

       Länsman och fjärdingsmännen tröttnade, strejkbrytarna fick skeppas tillbaka i oförrättat ärende.


       Man stred i 31 veckor, innan tvistigheterna bilades. Läget blev oavgjort, ingen vann.

       Dock inhöstade Stenhuggarna genom sin sammanhållning en betydelsefull prestigevinst.


       Det blev arbetsro fram till 1908 då nya konflikter blossade upp. Kanonbåten Skäggald kommen-

       derades till Malmön. Landshövdingen anlände den 18 juni 1908 med bevakningsfartyget

       Skagerack. Efter överläggning beordrades att polis och militär skulle indragas.

 


       Den 18 juni 1908 blev en gräns mellan det gamla föråldrade ståndssamhället och det nya

       som reglerades med avtal 1909 var det dags för den landsomfattande storstrejken.

       Farfar och Oscar Mattssonvandrade upp till Bullaren för att plocka lingon. Man var ju arbetsfri.


       Omkring 1910 var efterfrågan på sten enorm. 1913 var exportvärdet 16 miljoner kronor.

       Stenhuggeriet gick för högtryck. Efterfrågan på gatsten var stor nere på kontinenten.

       Alla  storstäderna ropade efter gatsten.

       Ny byväg anlades av bolaget. För att möta efterfrågan, planerades vägar och utskeppnings hamn nere vid

       Nordstrand, norr om Adolf Karlssons ladugård. En tillfartsväg var planerad Öster om Bua 1:22.

       Fastigheterna Bua 1:7, 1:8 avstyckades och såldes 1913 till stenhuggarna: Oskar Matsson, Joel Holm

       och Adolf  Karlsson.

       På fastigheten Bua 1:9 byggde ”Janne” i Bua, Johan Olausson en undantagsstuga.

       Oskar Mattson med familj flyttade 1913 från Rörvik, in i mangårdsbyggnaden.

 

 

till: Stenhuggeriet under mellankrigstiden

 

 

Kortspel nere vid Rörvik

 

 


        På söndagseftermiddagarna samlades några gubbar, bakom berget där nu Krister Wilhelmsson

        nu bor. Det var några ungkarlar från Bua och Håle med flera som samlats för att spela pocker.

        Man satt här nere sommartid och om vädret medgav. Då Bror i Amhult flyttade sitt hus

        från Amhult och hit,2 avstannade spelhålan.


        1957 tog spelet en ände med förskräckelse. Anders i Lycke hade upplåtit bostaden åt pockerhajarna.

        Där utminuterades brännvin samt enligt ryktet galanta fruntimmer.

        Langaren, en man från Uddevalla som varje lördag, med bussen anlände till Askum, medförande en stor tung portfölj.


       Verksamheten kom till Polisens kännedom, med en razzia som följd. Lagens långa arm slog

       till kvällen efter Rabalshede marknad. 35 spelare blev instämda till tinget i Kvistrum.

       Rättegången var tidvis farsartad. Anders som hade problem med hörseln, följde förhandlingen genom att lyssna

       genom ett kohorn.Lämnade då och då sina kommentarer.

       Rättens ordförande hade svårt att hålla sig för skratt.Givetvis blev langarenåtalad.

       Så var det slut med den verksamheten.


       Jag fick inte lära mig pocker för pappa. Han hade sett så mycket av det elände som följde med spelandet.

       Familjeförsörjare spelade bort hela avlöningen, familjerna fick svälta.


       En trettondag, någon gång I början av 1950-talet bultade det på dörren hemma. Pappa öppnade,

       utanför stog en ilsken man, Arvid. Han ville ha “nyckelen till mataboden”. Pappa var skyddsombud och ogillade

       att gubbarna använde matboden som spelhåla. Det var kanske inte så trevligt med gubbar som spottade snus på golvet etc.

       Det blev ingen nyckel.

 

 


Hårdsmält middag

 

          I dokumentären Skärvor att minnas som gick på Tv för några år sen, berättas om stenhuggaren

          som spelade bort sin lön.

          Hustrun gav mannen en läxa. På söndagsmiddagen serverades middagenbestående av en stenbit.

          Efterrätten bestod av en mindre stenbit.

          Nu kanske Du förstår sade frun. Det blev aldrig något mer kortspel i den familjen.

          Detta lär ha hänt på Bua, i en grannfastighet.

 

 
                2Herr och fru Krister Vilhelmsson äger denna fastighet nu.

 

 

Sandtäkterna


     På Bua Hed upptogs stora sandtäkter. Man behövde sand som fyllnadsmaterial i samband

     med anläggande av kyrkogårdar på bl.a Smögen, Kyrkbygget i Lysekil samt skolanpå Malmön.

     I dag kan man se två stora gropar, vid ekestödet samt vid trankokeriet.

     På sjukhuset hade jag en rumsgranne, Sune som var med och lastade ut sand i mitten av

     1940-  talet. Sanden forslades i en liten jakt om 100 ton, till Lysekil. Sanden

     utgjorde fyllnadsmaterial   till gatu- och husbyggnation. Det var ett hårt arbete för en 13- åring.

     Sanden rallades ut på en lång träbrygga med skottkärror.

     I dag hade man knappast fått göra så stora ingrepp i naturen. Säkerligen förstördes lämningar

     från trankokeriet. I dag är ju området naturreservat.

     En amatörforskare, Johan Pettersson hade 1950 tillskrivit Riksantikvarie ämbetet om bevarande

     av husgrunder. Han hade iaktagit uppåt 10 olika lämningar från olika typer av hus. Även

     skärvor från kakel och lerkärl hittades. På Vikarvet i Lysekil finns en del av fynden.

     Nere vid stora sandtaget på Sandhuvudet finns en kallkälla med ett mycket gott vatten.

     En bekant från Tången berättade att man hämtade vatten här.


     Märta Johansson, Asta Sörenssons mamma hittade flera mynt där nere. Ett var av guld och

     daterat till 1500/1600 talet, två från 1719, ett från 1724 samt två från 1800-talet. Kanske dessa

     hittades där krogen legat.


Koordinater X 64 80 672, Y 123 9 4 67

 

 

Landsvägen Örn/Tullboden

 

 

 

 

        I början av 1930-talet byggdes vägen från Örn till Tullboden. Lägg märke till att vägen före

        gick igenom Knutsviks gård.  Den gamla vägen var en byväg.

 

 

 

 

Vägarna på Bua

 


        Före Skandinaviska granits köp av de två torpen utgick byvägen från där Bua 1:17 ligger i dag

        mot Bua 1:10 och förbi Ferms gård. Sedan fortsatte vägen mot Rörvik. Någon väg till

        Sandbacken fanns ej, bara väg för åkerbruk.


        I tidigt 50-tal bildades Buas första vägförening. Man bättrade på och förstärkte vägbanan.

        Föreningen avsomnade. Sedan hände inget förrän in på 1980-talet. 2004 bildades Bua

        Vägförening. Vi var då 17 fastigheter  som anslöts. En stor upprustning vidtogs. Varje

        fastighet lånade ut 5.000:- projektet.Vägen mot Sandbacken blev farbar. Kommunen

        slamsugningsbilar kräver i dag 26 tons bärighet på vägen.


 




Lanthandlarna på Örn

 

 

 

 


    På Örn hade man Kooperativa och Kristenssons m.fl lantaffärer. Dessutom hade Thore Johansson

    startat upp en rörelse i källaren på föräldrarnas hus, nere på Håle Gatorna. I ett magasin hade man

    cykelverkstad. Det var hos Thore man handlade nödvändigheterna. Tore hade startat sin

    affärsverksamhet som godisförsäljare i gamla Folkets Hus. Han var inte myndig, pappa

    Algot stod som ansvarig.


    Thore Johansson expanderade. Thores nya affär invigdes i slutet av april 1945 och var en av

    kustens största.Här kunde det mesta inköpas. I källare reciderade Arne Hugosson, som när

    posten var utdelad reparerade cyklar.

    Hos Thores kunde man köpa allt i från socker till spik eller kläder och cyklar.


    Thore dog allför ung i början på 1950-talet. Rörelsen övertogs av brodern Rune. Denne drev

    affären till i början av 1960-talet.

 


    Kooperativa föreningen invigde också 1945, en liten affär på Rörvik.


    Fantastiskt att kundunderlaget kunde livnära så många affärsidkare.


    I början av januari var det till att räkna alla kassakvitton, kontanthandeln gav 3% kassarabatt.


    Övriga inköp gjordes i Hunnebostrand eller I Lysekil. Även inte att förglömma alla postorderinköpen.

 




Posten


   I min barndom var Arne Hugosson brevbärare. I ur och skur delades posten ut. Så småningom

   skaffade Arne sig en lättviktare. I en stor läderväska förvarades posten. Arne hade ärvt sysslan

   av sin far, Hugo Olsson.

   Hugo började på 1920-talet att med bil hämta dagens post i Munkedal. Han hade tillgång till en

   öppen bil. Handbroms och andra reglage satt på utsidan av karossen.

   Enligt pappa hade denna bil varit med i första Världskriget och hade kulhål i sidan.

   Tror att denna bil även var Örns första taxi.


   Själva poststationen låg på Örn, i Kristenssons fastighet. Det var här man fick lösa ut

   försändelser och paket. Här arbetade Ingrid Andersson, som bodde på Knutsvik.


      


Telefonstationen


   Telefonstationenen var inrymd hos Albert Jonsson på Örn. I mitten av 1940-talet övertogs växeln

   av Kurt och Gunhild Gustavsson.

   En av de första telefonisterna som anställdes av moster var Britt Hilmersson från Bohus-

   Malmön.


 

 


Kommunikation


     Om man skulle till “Stan” tog man båten från Tullboden. Passagerarbåtarna Max och Grebbe-

     stad  samt Norden, hemmahörande på Örn, Soten, Sotefjorden och Idun utgick från Gravarne.

     Rederierna hade regelbundna turer. Dessa båtar tog både passagerare som gods. I takt med att

     bussförbindelserna utvecklades, avvecklades dessa båtar.

    Under andra världskriget hade man Grebbestad i trafik mellan örn och Lysekil. s/s Grebbestad

    drevs med ångmaskin. M/s Max var “inkallad” och tjänstgjorde i marinen. Max hade råolje-

    maskin.

    M/s Norden förliste utanför Stångehuvud. Båten drevs med tjärolja, som beckade i hop maskinen.

    Norden blev totalvrak men alla ombord räddades av tulljakten. Skeppare ombord var Harry Persson

    från Håle Övergård.

    Harry Persson och Gustaf Gustafsson från Örn var redare.

    Tilldelning av olja var minemal under andra världskriget. Råoljemotorerna kunde drivas med andra

    drivmedel än olja.

 

 

 

Grebbestad

 

 

 

Göteborgsbåten har anlöpt Örn

 

 


     s/s Bohuslän och Albrecktsund trafikerade linjen Oslo – Göteborg. Dessa angjorde Malmön

     och t.o.m även Fågelviken i Åbyfjorden.


     Fram till att färjeförbindelsen med Malmön var etablerad gick inte bussen längre än till Örn.

     På Örn fanns telefonväxeln, poststation och taxi.


     Taxitrörelsen drevs fram till mitten av 1940-talet av Ture Månsson, som även hade lastbilsåkeri.

     Allan  Niklasson & svågern Sigurd övertog Taxitrörelsen sedan och drev den fram till slutet

     av 1940-talet. Elof Hansson blev den nya åkaren. Jerry Mattson på Bua övertog sedan rörelsen

     och drev taxi fram till mitten av 1960-talet.

 

 

 

Chevrolet m/39

 


      Ture ägde en Chevrolet m/39, en bilmodell man minns. Taxibilen var 7-sitsig. Jag åkte till skolan

      med skolbil till småskolan samt de tre åren i Todderöd. På den tiden stuvades bilen full

      med barn, enbart de som gick i Todderöd var säkert åtta. Till dessa kom småskolebarnen.

      Det där med säkerhet i trafiken var inte så utvecklat på den tiden.

      Sista ägaren var Elof Hansson. 

 

      Tullboden fanns också en Chevrolet av samma årsmodell. Den disponerades av Carl Wallin,

      förvaltare på Skandinaviska Granit AB.

    

      Taxirörelsen övertogs efter Elof av pappas kusin Jerry Mattsson som drev Taxi fram till i början av 1960-talet.

      Jerry hade taxirättigheter även på Malmön. De sista bilarna var en Volvodroska samt Opel kapitän.




 







Vegetation och djurliv.


          När jorden brukades, man hade kor och häst, var vegetationen annorlunda mot i dag. Då var utmarker och

          berg kala. Nu är det mesta igenväxt, inga djur som håller efter slyt.

          I takt med förändringen trivs storvilt som älg och rådjur. Dessa djur fanns inte här föränn in på 1960-talet.

          Dock var det två älgar i slutet av 1940-talet, som förirrat sig hit, den ena störtade utför berget nere vid

          Missionskyrkan. Nu kan man se både rådjur i flock och älgar.

 

          I dag har man observerat vildsvin här. Hoppas att man får dessa under kontroll. Svågern berättade att han och

          grannen observerat två örnar som parade sig upp i luften. tala om 1000 meters klubben. (april 2009)










Båthamnen på Bua Sandar

 

gubbarna på Sandarne under 1930-talet


 




    Nere på Sandarna vid Ekestödet har vi haft båtplats i omkring 75 år. I mitten av 1950-talet

    byggdes en liten hamn ut. Det var Henry och Jerry Mattsson, John Holm, Erik Adolfsson,

    Karl-Axel Sörensson och Karl Fernström samt Rune Johansson som byggde bryggan.


    Tyvärr tänkte man inte på att när nordliga vindar låg på slammade anläggningen igen av sand.

    På den tiden hade man bara ekor. Jerry hade en passbåt som var lite bredare. Runes passbåt

    låg vid boj.


    På senare tid har sommarboende “tagit” över med allt större båtar. Alla får inte plats.

    Båtar med bredd som är upptill två gånger ekans.


    Där bryggan är belägen är samfälld mark1 och som “äges” av jordägarna på Bua.

    I juni 1841 undertecknades lantmäterihandlingar som reglerade all mark inom Bua,

    Rörvik Östergård samt Håle Nedergård.


    Gubbarna på Bua satt alltid där nere på söndagsförmid-dagen och dryftade veckans händelser

    eller spelade kort. Det John Holm, Karl Fernström, Erik i Bua samt bröderna Matsson.

    Det var en tradition sen trettiotalet till långt in i åttiotalet.

 

 

 

 

Koordinater X 64 80 257, Y 12 00 26


 

 










Små och  sanna historier från Bua

 


Ballongen

     Gossen S. F. var överlycklig, hade hittat en ballong, som han blåst upp. Det var dock ingen

     ballong, utan en på den tiden onämnbar artikel.

 

Fel tupp avlivades

     Faster Judith hade blivit hackad av en ilsken tupp. John fångade misstänkt förövare,

     processen gjordes kort. Problemet var att fel tupp hade avlivats.Justiemord ?


 

Oskars tvillingkalv

     Lyckan var fullständig hos Oskar Mattsson, kon hade kalvat. Det blev tvillingar. Endast en blev

     anmäld till myndigheten = Kalvstek utöver ransoneringen. Det var så under kriget att allt innehav

     av djur skulle anmälas till myndigheten.

 


Oskars katt

     Katten skulle tas av daga. Oskar Mattsson fick ner katten i en säck och rodde ut på fjorden.

     När Oskar kom hem satt katten på förstugkvisten och slickade sig torr. Sitter Du här var

     Oskars kommentar. Huruvida katten blev benådad förtäljer inte historien.

 

Otrevlig upplevelse

 

Ella Adolfsson

 

    Pappas kusin Irma Matsson hade arbetat hos familjen Berglund i huvudstaden. Denna familj

    var ägare till ett stort tidningsförlag. När Irma kom hem till Bua hade hon med sig direktörens

    avlagda kritstrecksrandiga kostym.

    Mamma åkte ut till Ella i Tullboden som konfektionerade ett par eleganta kortbyxor åt mig.

    Första dagen åkte jag kana utefter berget. Sedan det var bara att försöka gå baklänges.

    Förseelsen resulterade i ett kok stryk.

    På den tiden fanns ingen köp/släng mentalitet. Allt skulle åter-användas. Det var ont om 

    kontanter. Allt var belagt med ransoneringskuponger. Ett par köpta yllebyxor kostade 4

    kuponger. Ett par herrbyxor 41.

 


Polyfotot

   En söndag kom Karl Fernström i land med en knippe torsk. Farbror John kommenterade med

   sin humor. Jasså Kalle har du varit och tagit polyfoto. Kalle gillade inte kommentaren direkt.


 

Husförhöret

   Prästen frågar: vad säger nu Gud om alla dessa bud. Buadrängen: Ja hö ska han vell sia


   Trög konsversation. Prästen blev rodd över till Malmön av drängen på Bua. Prästen försökte

   f å igång en konversation: har Du läst Paulibrev till Romarna. Svaret blev kort: Jag läser inte

   andras brev.

 


Utbildning i Språk/ fula ord.

  Var med i berget en gång, mamma vågade inte ha mig hemma. Vi skulle få besök av fru Cervin

  och min moster Gertrud som då arbetade hos kyrkoherde Cervin .Mitt ordförråd var till mammas

  bestörtning kraftigt utökat av fula  runda ord. Hade mina läromästare i de stora grabbarna,

  Sven, Frank och Lennart. Jag var nog i femårs åldern.

 



Trafikolycka med mjukt slut

    Frans.H Kristensson på Örn, ägare av rävgården hos John, skulle till Bua och inspektera. Frans

    hade en lättviktare , med 98 cc motor. Dessa var körkortsbefriade och mycket populära.

    Frans hade problem med motorcykel, gasen hängde då och då upp sig.


    Asta Sörensson och Anders Karlsson kom från Tullboden med ett hölass . Asta satt uppe på

    lasset medan Anders gick bredvid hästen.Rätt som det var dunsade det till, och lasset skakade

    till. Kristensson hade inte fått stopp på motorcykel, körde rakt in i hölasset. Både gubbe och

    motorcykeln försvann i höet, motorn stannade och F.H kröp fram oskadad.


    Ett ovanligt lyckligt slut på en trafikincident.

 


Sabotage

    En irriterad granne som inte gillade motorcyklarnas framfart, spände en taggtråd tvärs över

    stigen. Två motorcykelägare då boende i baracken borta på Sandbacken var målgruppen.

    Som tur var slutade det lyckligt. Motorvelocipedförarna upptäckte faran.

    Incidenten inträffade under första hälften av 1930-talet.


1Enligt 1841 års skifte

 

  Hem

  1800 -talet

  stenhuggeriet under mellankrigstiden