FLYGAR GRAVEN

 

PÅ ASKUMS GAMLA KYRKOGÅRD

 

 

Grav Nr 29 (enligt gravkarta upprättad 1965)

 

Inskription på gravstenen:

 

ROYAL CANADIAN AIRFORCE/R.7746 4F1/ASTRA PER ARDI /A-AD

 

 

Gå vidare

Varför forska i en gammal gravsten.......

 

 

På en torpvandring som Sotenäs personhistoriska hade anordnat uppe i Askum blev jag intresserad av flygarstenen.. Vi vandrade upp på Askums gamla kyrkogård där man känner historiens vingslag. Här ligger omkring 12.000 begravda.

 

Här ligger min släkt på farmors sida. Alldeles söder om porten låg krigsgraven. På samma plats som pappas morfar, Olof-Mattias Andersson begravdes 1906 . Under 1960 - 1966 flyttades alla krigarna från första och andra världskrigen till Kviberg i Göteborg. Campbell och Monroe flyttades sannolikt till grav nr 29 i samband med att anlade grusgångar. Ledaren för torpvan-dringen, Jens Olsson från Väjern tänkte högt när vi kom till den demolerade gravstenen över den Kanadensiska flygaren, Monroe. Det var då jag fick impulsen att forska i flygarnas öden. Har försökt att återskapa deras sista 8 timmar i livet. Har märkt att de finns ett stort intresse för vår nutidshistoria.

 

Efter mitt föredrag på Sotenäs Personhistoriskas höstmöte 2008, fick jag synpunkter från min skolkamrat, Albert Eklund, som protesterade mot att flygarna låg begravda i grav nr 29. Något som även jag funderat över. Forskningen fortsatte och platsen för krigsgraven lokaliserades.

 

Forskningen fortsatte med de i Jutlandsslaget fallna.

 

 

 

Bua den 11 januari 2009

 

 

 

 

 

Gravplats 1/29

Namn: Campbell, William Gordon

 

 Idnr: 102997

 

Mil. Grad: P/O (pilot officer = fänrik)

 

Förband: RAF, 419 skvadronen ur RCAF

 

Född: 1910

 

Död: 1942-07-29

 

Begravd: 1942-09-13

 

Gravplats: Askum: grav 29 ( Kvarlevorna flyttade till Kviberg)

 

Kviberg: 3.C Joint grave 2-3.

 

Inskription på gravstenen: 419 (RAFC) Sqdn. Royal Air Force Voulenteer reserve.

 

Far: William Campbell

 

Mor: Sarah Annie Gordon

 

Hustru: Isabel M Campbell

 

Hemmaort: Luss, Dombarton. Skottland. (8 mil NNV om Glasgow)

 

Dekorerad: D.F.C ( Distinguised Flying Cross)

 

Hittades vid: Den 8 september i vattnet vid Västra Hampholmen, utanför Tången, inom Vägga skärgård och Askums socken.

 

Albert Johansson från Tången hittade kroppen.

 

Nedskjuten: Natten till den 29 juli 1942 över Nordsjön.Kl. 03.00-03.20

 

Polisprotokoll: Kroppen mycket dåligt skick. Av huvudet var bara kraniet, händer och fötter saknades. Kraftigt byggd.

 

Klädsel: underkläder, skjorta, uniform i blågrått tyg. Tröja (Olle). Fallskärmssele med flytväst. ID-handlingar saknades.

 

I fickorna hittades: Penna inköpt i Domarton, Fickkniv, en ask med kolakarameller, kam, anteckningsbok (förstörd ) m.m

 

Uniformsjackan märkt med RAF emblem.

 

Många år efteråt besöktes Askums gamla kyrkogård av en äldre dam, var det hustrun, eller var det mamman?

Gravplats 2/29

Namn: Edward Francis Monroe

 

Idnr: R 774 64

 

Mil. Grad: F/Sgt

 

Förband: RCAF 419 skvadronen ur RCAF

 

Hemmaort: Okänd, Canada

 

Död: 1942-07-29

 

Begravd: 1942-09-13

 

Gravplats: Askum: grav 29 ( Kvarlevorna flyttade till Kviberg)

 

Kviberg: 3.C Joint grave 2-3. Inskription på gravstenen: 419 Sqdn. Royal Canadian Air.

 

Hittades vid: Den 7 september i vattnet å sydvästra sidan av Tryggö skär utanför Väjern av fiskaren Ninus Karlsson.

 

Nedskjuten: Natten till den 29 juli över Nordsjön. Kl. 03.00-03.20

 

Polisprotokoll: Kroppen mycket dåligt skick. Av huvudet var bara kraniet, händer och fötter saknades. Kraftigt byggd.

 

Klädsel: underkläder, skjorta, uniform i blågrått tyg. Fårskinssjacka med ullen inåt. Fallskärmssele med flytväst (delvis uppblåst).

 

ID-handlingar saknades. I fickorna hittades:, i en (gummipåse) 4 kartor, tre tryckta på siden, samt en i ett sidenliknande material, över norra europa samt pyrenerna. En mängd sedlar och mynt. Kopparkedja med berlock, märkt F.M. Uniformsjackan märkt med RAF emblem

 

Anmärkning: Flera minnesgoda Askumsbor hävdar att Engelsmännen var begravda i den s.k krigsgraven. Här fanns tre gjutjärnskors över tre tyska sjömän. Den låg i närheten av kyrkogårdsporten.Bredvid var de två brittiska gravstenar. Britterna överflyttades till Kviberg hösten 1961. Samtidigt flyttades även de tyska kropparna. Monroe och Campbell låg ursprungligen begravda i Krigsgraven, men flyttades till grav nr 29 i början av 1960-talet.

Besättningsman 3 (Begravd i Kiel)

Namn: Neil Greig Arthur

 

Idnr: J/ 15708

 

Mil. Grad: Pilot officer (W.Op./Air Gnr)

 

Förband: RCAF 419 skvadronen ur RCAF

 

Far: George Smith Arhur

Mor: Alice Arthur

 

Hemmaort: Edmonton, Alberta, Canada

 

Född: Omkring 1922

 

Död: 1942-07-29 (20-år gammal)

 

Begravd: Kiel War Cementary.

 

Gravplats: Gravplats 5.B 12

 

Hittades vid: Tyska Nordsjökusten

 

Nedskjuten: Natten till den 29 juli över Nordsjön.

 

F/S N.G Arthur hittades utanför Tyska Nordsjökusten. Han ligger begravd på krigskyrkogården i Kiel. Här ligger 1775 allierade soldater, flygare och sjömän. Av dessa är 983 från samväldet och andra världskriget. Mestadels är det flygare som stupat i samband med bombningen av Nordtyskland.

Begravningen söndagen den 13 sept 1942

Med två militärlastbilar transporterades kistorna till Kyrkogården. Militär hedersvakt ur beredskapsmilitären eskorterade och bar kistorna in på kyrkogården. Begravning under militära hedersbetygelser. Pastor Helge Lundbom förrättade jordfästningen.Bland åskådarna märktes läsbarnen samt skolbarn. Kyrkokören sjöng. Sannolikt, som var vanligt deltog representanter för Engelska konsulatet och att kistorna var svepta i hemlandets fanor.

 

Alla omkostnader stod Brittiska konsulatet för. Graven låg i nordvästra hörnet av kyrkogården.

 

Under mitten av sextiotalet flyttades kvarlevorna till Kviberg. Där ligger 42 brittiska flygare. 11 är oidentifierade och endast kända av Gud. Här är gravstenarna utförda i Bohuslänsk röd granit. Traditionellt användes vit sandsten. En Engelsk tradition är att en soldat begravs i det land han stupat.

 

Den ursprungliga gravstenen finns kvar på Askums gamla kyrkogård. Dock är den skadad. Stenen tillhörde Monroe. Dessa gravstenar i vit sandsten tillverkades i England och i Mildenhall. Levererades till Askum 1950. Bearbetades maskinellt.Finns i stort sett i alla samväldeskrigsgravar.

 

Då kvarlevorna flyttades, flyttade man fallna i båda krigen. England erbjöd Tyskland att samtidigt flytta de åtta tyskar som låg begravda här.

 

Man kan fråga sig hur man identifierade de olika nationaliteterna. Ett sätt torde vara uniforms-knapparna. Varje nation hade sin prägel. Sverige har tre kronor, Finland sina knappar med lejonemblemet.

Förbandet de tillhörde

 

419 skvadronen ur RCAF.

klicka på bilden

 

Motto: ”Moosa aswayita”

En Älg attackerar. Förbandsnamnet hade lånats av den förbandets första Wing commander; John ”Moose” Fulton. Mottot är ett indianskt Cree språk.

 

Ingick i tredje Bomb - kommandot. Under närmare fyra år genomfördes 400 uppdrag, varav 342 bomb samt 53 minfällningar. 139 plan förlorades.

 

Var förlagd till Mildenhall fram till Augusti 1942. Därefter fr.o.m aug 1942 på Leeming . Här fanns 419 Sqn RCAF med 15 Wellington III, samt 149 Sqn med 15 Sterlings. Sqd 419 sattes upp i december 1941.Förbandet ombeväpnades i november 1942 med Hadley Page Halifax B II.(tungt bombplan).

 

Mildenhall är beläget 10 mil NNV om London, i Suffolk.

Flygplanet

 

Wellington Mk III  (klicka på texten)

 

Medeltungt bombplan

 

Serienummer: X3488 ( På våra flygares maskin)

 

Förbandsbeteckning: VR-H

 

 

Smeknamn: ”Den flygande cigarren”

 

Besättning: 6 man. Två skyttar, Två piloter samt navigatör och bombfällare. Co piloten var även färdmekaniker.

 

Längd: 19,68 m

 

Vingspann: 26,26 m

 

Max. take off vikt: 11.703 kg (Tomvikt 8.417 kg)

 

Lastade: Över 2.000 kg

 

Max. fart: 410 km/h , Räckvidd: 3.540 km

 

Beväpning: 8 Browning kulsprutor, Bomblast: 2.041 kg

 

MK III hade 4 ksp i nos och akter. (denna version)

 

Motor: 2 st Bristol Hercules, med 1375 hkr. (denna version)

 

Antal tillverkade: c:a 14.400 (alla versioner). Antal förstörda: Över 1.600

Anm: Under de första åren var ej bränsletankarna självtätande. Träffades tankarna upptåg eldsvådor med katastrofala följder. Wellingtonmaskinerna kallades inte för inte för ”flygande likkistor”.

Uppdraget

 

att bomba Hamburg

28/29 Juli 1942

256 flygplan – 165 från 3:e grupp samt 91 från övriga förband ingick i den planerade raiden mot Hamburg.En mycket större styrka skulle ha insatts men oväder reducerade anfallsstyrkan med första, fjärde samt femte baserna.

 

Styrkan som startade var 161 Wellingtons, 71 Stirling och 24 Whitleys.

 

Vädret blev sämre, endast 68 bombare kom fram till målet och bombade målområdet. Övriga plan fick order att vända. Vädret var vedervärdigt. Nedisning var ett problem särskilt vid molngenomgång. Vid nedisning gällde att gå ner på 1500 m för att tina bort beläggningen, ett farligt moment med fara för luftvärn eller jaktplanen.

 

Anfallet kostade staden Hamburg 13 döda och 48 skadade samt förorsakade 56 bränder, varav 15 var större. Det var industriområdena som angreps.

 

16 Wellington och 9 Sterlings förlorades från tredje gruppen. Från sqn 419 deltog 14 Wellington.Från andra förband saknades 4 Wellingtons och en Whitney störtade i havet. För 3:e gruppen var förlusten av plan 15,2 %. Normalt var förlusten 3,9 %.

 

Från de andra förbanden deltog 30 Boston samt 13 Blenheim. Av dessa saknades 2 Bostons och 1 Blenheim.

Bombtaktik

Pathfinder/Stigfinnare, ett lätt bombplan av typ Mosquito lade ut markeringsljus över målet. Det var röda, vita, gröna och gula facklor. Bombplanen fällde sin last på signal ifrån masterbombaren, ett plan som låg på över 6.000 meter. Wellington 6000 m max. Mosquito över 8000 m maxhöjd.

I regel fälldes först stora mängder av brandbomber. Dessa hade en vikt om 1 till 2 kg. De hade förmåga att tränga flera våningar ner. En bomtyp vägde 15 kg. Denna fungerade inte så väl, många blindgångare till brandförsvarets stora glädje. Den innehöll 6 liter prima bensin..... Av den ena modellen av lätta bomber hade Britterna 4.5 milj. i lager vid krigsutbrottet.

I nästa fas fälldes minbomber, vikt mellan 250 kg och uppåt. Tanken var att dessa skulle blåsa bort tak och fönster så att elden fick näring. En del av bomberna var apterade med fördröjd utlösning. Allt för att försvåra släcknings arbetet.

 

250.000 kvinnor tjänstgjorde som brandmän i det tyska brandförsvaret.

Terrorbombningen

I juli 1943 terrorbombades Hamburg. Mellan 18.000 till 40.000 dödsoffer. Det blev en eldstorm som slukade allt syre. En fullvuxen människa krympte till 50 cm. Många försvann helt och hållet. Av de som tog sin tillflykt i skyddsrummen dog 70% av värme, farliga gaser samt syrebrist. Efter en tid spred sig värmen nedåt. Skyddsrummen blev som bakugnar. Människorna brändes till aska eller krympte. Någon hittade sin syster, en askhög --en liten bit av klänningstyget var det enda som fanns kvar för indentifiering.....

 

600.000 tyskar dog av bombangreppen, varav 75.000 barn. Städer jämnades med marken. Även icke militära mål angreps. Gamla byggnader sen medeltiden förstördes. Städer bombades i övningssyfte eller för utprovning av bomber. Målsättningen var att knäcka befolkningens moral. Resultatet blev inte som tänkt.

En soldat på permission längtade tillbaka till fronten, här var ett helvete.....

Det sista uppdraget

Hertigen av Kent övervakade operationen och hade personligen talat till squadronen. Det var sammanbitna män som kröp in i sina maskiner. Detta var deras 19:e uppdrag. Man visste att i genomsnitt klarade man 25. Fulton hade haft tur, hade klarat 50 uppdrag, varav 20 på två månader. Maskinerna taxade ut och gick upp. De var tungt lastade, startvikten var ju 11.000 kg. 14 Wellingtonmaskiner från sqd 419 deltog samt 15 Sterlings från den andra sqd. I England fanns c:a 130 sqd på ett sjuttiotal baser.

 

För att vinna höjd cirklade man runt tills man nått marschhöjden som låg över 3.000 m. Det tog över 30 minuter att komma upp. Därefter gick man ut över Nordsjön och in över Holland. Förutom vädret lurade nattjakten och luftvärnet inne över fientligt territorium. Kulsprutorna provsköts över fritt vatten. Vädret var fruktansvärt dåligt. Stor risk för nedisning. Här uppe på denna höjd låg temperaturen på över 30 grader. Kylan gjorde sig påmind. Man var inte utrustad med funktionella flygoveraller.

 

Klädsel var kommisuniform med skinnjackor eller ollar. Med sig hade man fått behållare med varm dryck.. Kabinen var oisolerad. Senare utrustades besättningarna med flygoveraller med inbyggda värmeslingor.

 

Målet närmade sig. I god tid hade Campbell tagit plats, liggande på mage. Målområdet kom in i bombsiktet. På signal från Masterbombaren släpptes lasten.

 

Luftvärnet var i full aktion. Det tyska luftvärnet med sina FLAK-kanoner var effektiva. De hade en kaliber om 88 mm. När granaten briserade sprängdes 1.500 små rakbladsvassa metallfragment. Inom en radie på 150 m skadades planet. 10 m eller närmare räknades som fullträff. Den psykiska pressen var stor. Att få in en träff med FLAK-kanonen var dock inte enkelt. Man siktade 600 m före målet. Det gällde ställa in rätt höjd. Målet rörde sig.

 

Bombaren krängde av lufttrycket från krevaderna. Hade man otur blev de fångade av strålkastarna. Dessa styrdes med radar.Mycket svårt att komma ur ljusstrålarna. Flera strålkastare samarbetade.Det gällde att göra tvära undanmanövrar.Besättningen kallsvettades i sin stress, svetten frös till is.

 

Tänkte man på alla som skulle dödas och skadas? Nej fienden var avlägsen, 3 km längre ner. Man ju bara lossade en last. Man var i regel inte informerad om man bombade råden.Dessutom fanns ett hämdbegär, London, Coventry och flera hamnstäder hade terrorbombats av tyskarna.

 

Bombaren fortsatte österut. Efter tre kilometers flygning nådde bomberna marken. Kursen behölls tills man gick ut över Östersjön, för att göra en u-sväng och kurs västerut. Passerade i närheten av Flensburg. Snart hade man Helgoland på styrbordsidan och Frisiska öarna på babordssidan.

 

Besättningen var utröttade. Natt efter natt var de i "elden". Allas nerver var på helspänn. Piloterna hade framförallt instrumenten att bevaka, dessutom spana efter fientligt flyg. Akterskytten fick sitta i sin station upp till 11 timmar, det var lätt att "nicka" till. I många fall var besättningen så uttröttade att de inte klarade en normal landning, de kraschlandade.

 

Då hände det.......... Ett nattjaktplan ur NJG, en Junkers JU88 hade smugit sig in från sidan. Akter-skytten oskadliggjordes. Wellingtonmaskinen beströks med ksp och 20 mm kanonen. Radio-utrustningen och operatören träffades. Man hann dock sända det sista livstecknet från VR-H. ”Wounded......fighters....five hundred feet

Vad hände med planet ?

Det blev nedskjutet natten till den 29 över Nordsjön. Ett sista uppsnappat radiomeddelande ”skadat av fientlig jakt 500 ...”, pejlades till sändaren. Pejlingen visade ett område 15 km utanför Frisiska öarna, Holland. Klockan var nu 04.00 engelsk tid.

 

Enligt Nachtjagdgechwader/Luftwaffes krigsdagbok är fem (Säkra) Wellingtonmaskiner nedskjutna natten mellan 28/29 juli. De sköts ner mellan kl 02.19 och 03.20, av Ufo. Ritter, Ltn. August Geiger, Oblt. Rudolf Schoenert, Ofw. Rolf Bussman samt Ofw. Wilhelm Beier, tillhörande förbanden NJG1 tom NJG3. Den första Wellingtonen sköts ner av Ufz. Ritter vid Halle (provinsen Gelderland i södra Holland ), nära Holländska gränsen på 3000 m höjd.

 

Flygbasen med NJG1 i Gilze Rijen (Södra Holland) var vid denna tid till största delen beväpnad med Junkers JU88 plan.

 

Totalt störtade 20 Wellingtonbombare, Bomber Command förlorade 25 maskiner, eller 15,2 %. Normal förlust låg vid 3,9 %.

 

Ytterligare sex oidentifierade maskiner redovisas. Övriga maskiner kan ha blivit nedisade. Man flög ju på mycket hög höjd och hög luftfuktighet. Luftvärnet kan även vara en orsak. Det första redovisade nedskjutna maskinen var en Mosquito på 8.000 meters höjd. Klockan var 01.10. Var det stigfinnaren?

Vad hände med männen?

Cambridge och Monroe samt Arthur lämnade planet någon vid 03,20 tiden. När de landat, sparkade de av sig de tunga flygarstövlarna, blåste upp flytvästen samt lösgjorde Fallskärmen. Det var dåligt väder med sjöhävning. Sjön gick hög. RAF hade redan 1941 en räddningsorganisation bestående av flyg samt motortorpedbåtar. Våra flygare var dock utanför räddningstjänstens räckvidd. Enda chansen var att bli upptäckta av något fartyg, eller att driva mot land. Vad tänkte de på, oddsen var ju inte så stora. Tankarna gick till dem där hemma. Livet passerade i revy.

 

Vattnet leder ju värme 25 ggr bättre än luft. De blev snart nedkylda, började skaka av frossa. Småningom sjönk de in en barmhärtig medvetslöshet. Fram på morgonen var de döda. Kroppstemperaturen var nere under 22 grader....

 

De hittades utanför Väjern och Fisketången på Sotenäset, och har förts med den mäktiga Jutska strömmen som sveper förbi Danska västkusten för att delas i två delar vid Svenska Västkusten. De följde med den delen, som sveper norrut, längs Bohuslän.

 

Tre besättningsmän saknades. Deras gravplats blev Nordsjön. Rapporterade som saknade (M.I.A.); W/C. John Fulton RAF, pilot och befälhavare, F/S H Bryden, RCAF,navigatör , P/O H.J Dell RCAF, bakre skytt.

 

 

Wing Commander John ”Moose” Fulton RAF var förbandets första chef, en mycket uppskattad ledare. Hans ”nickname” hämtades ur sqn 419:s motto. Förstämningen på förbandet var stor när dödsbudet kom. Började sin bana inom RAF 1934. Tjänstgjorde bland annat i en bombgrupp, stationerad i Egypten. Vid krigsutbrottet stationerad i England. Räddade, efter en raid mot Kiel, maskinen som svårt skadats. Flög på våghöjd över Nordsjön.

 

Fulton växte upp i British Colombia i Kanada. Han var en friluftsmänniska, tillbringade mycket av sin tid i de stora skogarna i hemtrakten. Vid 16 års ålder fick Fulton anställning vid en bank i hemorten. det var inte hans livsstil. 1934 genomgick fulton en flygutbildning vid Boing. Flyg blev hans liv.

 

Fulton blev en legend redan under sin livstid. Han var en lågmäld och anspråkslös människa med flyg som intresse.Dekorerad med DFC, DFO och AFC.( Distinguised Flying Cross, Distinguised Flying Order ,Air Force Cross)

 

 

Bua 2009-01-07

 

Leif Holm

 

Källor: muntliga,Nödlandning främmande flyg i Sverige under andra världskriget/Bo Widfeldt, Rolph Wegman, Internet; RCAF,RAF. Commonwealt war graves commission, Kacha´s Luftwaffe page. Gravkarta, gamla kg i Askum. Myndighetens rapport. Särtryck ur boken; Brittiska nödlandningar 1940-1940/Bo Widfeldt..Branden/ Jörg Friedrich