Trankokerierna på Bua i Askum

Under sillperioderna gick trankokerierna nere på Sandhuvudet för fullt. på olja exporterades till bl.a. Paris. Man behövde olja till gatlyktorna. Strandriddaren (tullaren) på Tullboden hade mycket att bestyra. I Tullboden samt på Örn fanns en sill inköpare som hade ett speciellt yrkestillstånd.

 

Oljan användes även till matlagning, som smörjolja eller beståndsdel i husfärg. Det var vanligt att nybyggda hus fick en första strykning med sillolja.1

 

Först tömdes avfallet rakt i fjorden, grumset förstörde bottenvegetationen och tog död på det mesta. Det blev stora miljöproblem, såpass stora att Länsstyrelsen utfärdade 1780 direktiv för hur grumsavfallet skulle hanteras. Lukten av sillavfall blev besvärande. Stora mängder av sillrester samlades. En del användes som gödsel eller lämpades i sjön. Man kan i dag se resterna av grumsdammen.

 

Arbetsmiljön var vedervärdig, en otrolig stank och ett tungt arbete i en dragig miljö. Koket skulle ständigt röras om med en stor slev.

 

 

 

Produktionsteknik

 

 

Först saltades den mesta sillen. Man saltade så mycket man hann med innan den blev skämd. Det var ju inte så lyckat att prångla ut härsken vara eller sälja för mycket då priserna skulle dala. Resten gick till trankoket.De första trankokerierna hade kittlar av gjutjärn och hade en kapaciet om max. två tunnor sill. Så småningom hade man kopparkittlar som efterhand påbyggdes med trä.

 

Kapaciteten höjdes då till över tjugo tunnor sill. Varje kittel hade då en rymd av upp till två kubikmeter. Silltranen utvanns i stora kopparkittlar.Koket fick under omröring sjuda i sex timmar.

 

Receptet var 1/3 sill och 2/3 havsvatten som kokas under omröring. Så snart vattnet kokade,stjälptes sillen i och omrördes tills den var sönderkokt. När sillen var färdigkokt sköt den upp från bottnen och man slutade röra. Det gällde dock att hålla sillen borta från botten. Sedan skummades fettet bort från ytan med en stor kopparslev i en klartunna. Då grumset och vattnet fällts till botten tappades tranet över i tunnfat av ek. Dessa hade en rymd av 60 kannor.

Beroende på hur sillen kokats blev kvalitén. Speciellt de första pannorna som blev för heta, brännde tranet med påföljden att tranen blev brun och fick en frän lukt. Den bästa kvalitén hade en gulaktig färg och stelnade vid +9 grader, hade en mild smak; dåtidens  margarin.

 

Till varje kittel åtgick två omrörare, och en eldare samt kring-personal. Det måste ha krävt mycken arbetskraft om man drev 15 pannor så åtgick 45 man per skift. Som mest klarade man upp till tre kok per dygn.

Bränsle var en bristvara i Bohuslän. Det åtgick kopiösa mängder för att hålla tranpannorna i drift. Bohuslän blev nästan kalhugget. Man fick importera ved från Norge. Koket startades med vedbrand, fortsatte med torv eller brunkol.

 

Anläggningar

 

 

 

 

Det fanns tretton trankokerier i fjorden varav tre på Sandhuvudet. Olof Larsson hemmansägare på Bua drev 1779 ett trankokeri med två pannorna 4 tunnors kapacitet.Pannorna eldades med torv. Avfallet brukades som gödsel.

 

Kan Olof Larsson ha sålt anläggningen till Samuel Virgin?

 

1787 registrerades tre anläggningar. Hur stor arbetsstyrkan var går inte att fastställa. Dock år 14 personer bokförda som boende på Sandhuvudet i sockenlängden åren 1790 till 1830. Många arbetare bodde utanför Bua Sandshuvudet.

 

Herr Kronobefallningsman Drejenborg i Göteborg hade 6 pannor med 9 tunnors kapacietet samt salterianläggning.

 

Detta år insaltades 3000 tunnor sill. Trankokeriet hade 2 större fönster.

Här arbetade Arbetskarlen Jonas Karlsson.

 

Bua Sandshuvudet. Drevs av Majoren Gripenstedt, enligt sockenlängden 1790-1800.

 

Trankokeriet hade 4 större fönster. (av någon anledning var detta antecknat i sockenlängden. Bokhållaren Lundqvist skötte  räkenskaperna.

 

Bua Drottningudden. Kronolänsmännen NicolausSwarts f. 1744 d. 1794 och Reinhold Klingstedt f. 1754 hade 3 pannor om 8 tunnors kapacitet. Detta kokeri var beläget vid vad som i dag benämns Skarpe Nord.

 

Bua Sandshuvudet. Herr Högvälborne Majoren Samuel Wirgin, arrendator på Åby, drev trankokeri och sillsalteri med 8 pannor med 9 tunnors kapacitet.

 

 

1792 hade Wirgin försäkrat anläggningen på Sandshufwud på hemmannet Buas ägor.

 

Mangårdsbyggnad uppförd 1782.

 

Tunnbindaren hette Elias Östergren. Elias började som gesäll. Hans hustru stod antecknad som tiggerska 1800-1810.

 

Tillsyningsmannen Johan Axel Sjöberg var även tillsyningsman på Skäret på Näset.

 

1790-1800 bodde Sjöberg på Håle övergård. Antecknad som bokhållare. Sonen Claes föddes 1803. Var lam i ena sidan.

 

 

Wirgin hade tidigare drivit en anläggning nere på Bovall som brann “vådeligen” ner 1781.

 

Majoren Wirgin tillhörde Bohusläns Dragoner och var av gammal militärsläkt. Hans farfar kom i slutet av 1600-talet från Estland. Samuel ärvde arrendet på Åby efter sin far. Samuel Wirgin dog 1818, 64 år gammal på Röe i Bro socken. Samuel hade kommit på obestånd som arrendator på Åby, han flyttade till svärfars gård på Röe.

Av Samuel Virgin försäkrade anläggningar

 

1792 Sandshufvud på hemmanet Buas ägor

 

1792 försäkrade Samuel Wirgin trankokeriet Gåseskär å en holme vid fiskeläget Näset.

Detta drevs i kompanjonskap med Fredrich Liljehorn.

 

1795 försäkrades trankokeriwercket Gluppösund av Liljehorn J samt Samuel Virgin.

 

Andra trankokerier som försäkrades i Askum och Gravarne

 

1796 Trankokeriet Söön, ägare: C Schultzen och C Zelow

 

1798 Trankokeriet Hassleskär, ägare: M och K & Söner i Uddevalla.

 

1799 Trakokerivärket Hermansudde, ägare: J J Kjellgren

 

1799 Trankokeri Sillsalterwärket Sandbogen ägare: M P Gerle  ( Gravarne)

 

 

Miljörörelse redan på 1700-talet.

 

 

På vissa ställen var man rädd för att grumset skulle bli så mäktigt att grunda farleder skulle grundas upp. Amiralitet

såg det som en fara.

 

I de fall då inte grumset kunde nedgrävas, eller tillvaratas som jordförbättringsmedel skulle grumsedammar anläggas.

 

Lagen var strikt formulerad, inget avfall fick inte släppas ut ihavet. Brott mot lagen var bötesbelagt. 1783 kontrollerades samtliga trankokerier i Bohuslän. Flera avfabrikörerna fick sina anläggningar utdömda.

 

De ansökte om dispens med motiveringen att avfallet inte var skadligt för miljön.Enkommitté tillsattes av företagarna.

J.L Rutensparre verkställde en utredning som med hjälp av intyg från lokalbefolkningen skulle övertyga myndigheterna att inga problem förelåg. Utredningen resulterade i den s.k Trangrums-akten.

 

Efter en intensiv lobbingsverksamhet fick de Göteborgska fabrikörerna tillstånd att bedriva trankokeriverksamhet under förutsättning att avfallet tillvaratogs på föreskrivet sätt.

16 - 1700 tal

 

 

1( Tror att vårt hus, Bua 1:20 är grundat med denna olja).