1800 - talet

 

Konjunkturen i början av seklet

 

Då sillperoden var över blev ett armod utmed kusten. Fiskebönder blev utan biinkomst och hade försatts i skuld för investeringar i båtar och redskap. Arbetsfolket och deras familjer blev utan försörjning. En besökare jämförde tiden vid sillperioden och 25-år senare, var helt förfärad över armodet, Folket svalt och byggnader förföll.

 

 

 

Hemmanen

 

Nya mangårdsbyggnader uppfördes på Bua.Den gamla bosättningen övergavs omkring 1848.

 

Det sägs att en av bönderna på Bua, Olof Larsson, i sin sorg efter hustrun som dog 1802,

söp bort allt vad han ägde på krogen nere på Sandshuvudet. Eller vad det så att lånet till Trankokeriägaren ej kunde återbetalas.

 

Bonden var även båtägare. Hans båt hade slitit sig och låg och slog mot berget. Bonden tog

det hela med ro; vilken sida ligger mot berget, är det Trankokeriägarens så låt det bero.

 

Olof Larsson var nämndeman 1788. En nämndeman var en betrodd man, och dessutom

storbonde. Han var min farmors morfars far. Han fick gå ifrån gård och grund. Det har visat sig att den största fodringsägaren var majoren Samuel Wirgin. Den gode Olof Larsson hade mycket

trassliga affärer.

 

En Hindric Hindriksson på Malmön hade fodringar om 200 Rd, en ansenlig skuld.

Olof blev instämd på Sommartingen 1804. Dock avled den 9 november 1804 Olof Larsson.

Hemmanet utauktionerades på höstetinget 1804. Nils Olsson på Malmön lade ett bud om 636 Rd 28 skilling. På vintertinget 1805 bjuder för tredje gången på Bua. Köpet är nu klart.

 

Olof Larssons arvingar instämde på vintertinget 1805 Anders Olofsson och Börje Andersson på

Malmön. De hade en skuldfodran om 2 Rd.

 

Samuel Wirgin hade i sin tur fodringar på Börje Andersson på 64Rd 4 sk, för borgade skulder för spannmål.

 

Kan denna fordan ha samband med Bua? Cristian Olofsson säljer till Nils Olofsson och hans

hustru Christina Jakobsdotter ¼ i Hemmanet Bua för 535 Rd. Vintertinget 1806.

Uppbud för första gången. Nils Olofsson och hustrun äger efter tredje uppbudet ½ hemmanet.

 

Olofs äldsta dotter, Börta som föddes på Bua den 8 maj 1771, gifte sig och flyttade till Östra

Rörvik, Ödegården. En annan dotter, Marit gifte sig med Erik Johansson från Flaterseröd.

De var bosatta på Sandshufvudet.

 

År 1841, den 5 juni undertecknades skifteshandlingar som reglerade samfäldheter inom Bua,

Rörvik samt Håle Nedergårds ägor. Här överenskoms båtplatser, torvtäkter, sandtäkter

gemensam brunn (Dyet). Vägars bredd mm. En representant från vardera hemmanet samt

två godemän undertecknade dokumentet.

 

I slutet av 1700-talet genomfördes Storskiften I Sverige. Gårdarna hade under tidens lopp

splittrats upp genom arv i allt mindre enheter. Det kunde resultera I åkerstycken, så små att

man inte kunde vända hästen utan att komma in på grannmarken.

Man ..........................................................

 

Lagen om storskifte instiftades år 1827 I syfte att sammanföra jordbruken till större enheter.

Att genomföra ett laga skifte var inte lagtvingat. Men om en enda hemmansägare begärde

förättning, måste denna genomföras.

Lantmätarna hade en grannlaga uppgift att genomföra. Det var inte alltid att allmogen

förstog nyttan, lantmätaren var beväpnad med pistol. Ett skifte var även en grogrund till

ovänskap..................

 

Det är intressant att konstatera att denna överenskommelse åberopas i en tvist om samfäld mark i Tullboden så sent som 2007.

 

På kartan kan man hitta flera myrar som tillhör Bua, men som ligger på Håle Nedergårds marker.

År 1832 föddes stenindustrin. För utbyggnad av slussarna i Trollhättan behövdes mängder av byggnadssten. Sonderingar hade visat att på Malmön var graniten speciellt gynnsam att

bearbeta.

 

En kontignent av straffångar transporterades till ön.De fick arbeta med primitiva verktyg.

Dessutom hade de fotbojor. Bodde på pråmar.

 

På 1880-talet nere i Europas större städer började man permanenta gatorna med gatsten.

Efterfrågan på sten blev stor, London var en stor kund.Stenhuggerierna växte upp och därmed efterfrågan på råmaterial samt arbetskraft. Stenhuggeriet var på 1880-talet under kraftig expansion.

 

Arbetstiden för industriarbetare sänktes mellan 1880 och 1905 från 63 till 57 timmar i veckan. 1890 drevs stenhuggeriet på orten av Konsuln V.E. Mollén i Lysekil. Under 1920-talet fanns även ett Franskt bolag1 etablerat på Håle.

 

Skandinaviska Granit AB såg 1884 om sitt hus för att säkra råmaterialtillgången. Bua ¼ mtl och torpet Bua Sandbacken inköptes och avstyckades. Därvid bildades Bua 1:6,7,8,9.

 

 

Askums gamla kyrka

 

1885 revs Askums Gamla kyrka. Rivningsvirke och annat material såldes till bönderna.

 

Tegeltaket på ladugården på Bua lär ha kommit från gamla kyrkan. (Mamma har berättat). Man kan se delar av taket i likvagnsboden. Fragment av den berömde Schönfeldts målning kan skönjas. Predikstolen återfinns i Hovenäsets kapell.

 

Kyrkan var från 1100 talet. Byggdes om 1708 och fick 135 sittplatser. Var invändigt 67 fot lång och hade en bredd av 22 fot.

1844 ansåg biskopen att kyrkan var liten och anmodade församlingen att bygga en ny större kyrka.

 

På kyrkogåren ligger omkring 12.000 begravda. Likvagnen skänktes 1905 av Bonden på Knutsvik, Edvin Johansson samt hans bror Herman på Kjershålan.

 

 

 

 

1885 kostade en årsprenumeration på Bohusläningen 5 kr. Tidningen utkom med tre nummer/vecka.

 

 

 

Post & telefon omkring 18901

Postadressen vid sekelskiftet var Olofsholm, d.v.s Malmön. Telefonstationen fanns på Örn

och innehades av handlanden P.M.Larsson, som även var Ångbåtskommissionär.

 

Handeln omkring sekelskiftet2

På Örn: Handlanden P.M Larsson, Johansson & Pettersson och H.L Larsson. På Amhult: J.E.

Gustafsson och på Prestbacka: O.V. Selander. Den mest beställde var H.L. Larsson med taxerad inkomst av 2000:- (varav 400 i kapital) samt 10.800:- i fastigheter. Han var en av Askums rikaste.