1900-talet

 

 

 

 

Laurins båtslipsprojekt

 

 

Nils Olsson, bonden på Bua fick förfrågan från Laurin,om inköp av Bredvik. Skandiaverken ansåg att Brevik var en idealisk plats för båtslip. Laurin var Skandiaverkens grundare. Den första motorn tillverkades 1902. Om Nils hade sålt så hade inte Bua varit sig likt. Vi får nog tacka för att det blev som det blev. Lysekil hade också påverkats.

 

 

 

Socialismen och organisationerna

 

 

 

Omkring sekelskiftet var det politiska läget synnerligen instabilt. Nere på Håle/Örn opererade ungsociallister. Det var strider mellan socialdemokraterna och ungsocialisterna. Ungsocialisterna ville riva upp arbetar-kommunen.

 

 

Kata Dahlström som besökt Håle under en agitations och föreläsningsturné, skriver ........... den ungsocialistiska hetsagitationen   har dessutom totalt förvridit en del ungas oskolade hjärnor. Stadgade  småläningar, blekingar och halläningar bilda en kärntrupp, som tog ledningen såväl inom yrkeskåren som  inom bygden...

 (sotenäsboken: Olof Hasslöf)

 

 

Fackföringar, nykterhetsloger och kooperativa föreningar bildades.

 

I anslutning till en kongress i Karlshamn i slutet av maj 1897 bildades Svenska Stenhuggeri-förbundet. Avdelningen Håle-Askum bildades strax efter. Håle folkets hus, med dansbana uppfördes. Bibliotek upprättades. Studiecirklar och informationsmöten genomfördes.

 

En Blåbandloge vid namn “Fostraren” bildades. Farfar var medlem. På Härnäset bildades logen

nr 81 ljusbringaren” år 1897. Sannolikt bildades logen på Håle samtidigt. Systematisk opinionsbildning, litteratur spreds. Stenhuggarkåren hade radikalare tankesätt och åsikter och var mera socialistiska än befolkningen i övrigt. Det var genom stenhuggarna som industralismen och samhällsorgaisationen fick sitt genombrott.

 

 

Kata Dalström fick logi hos Farfar och Farmor då de bodde på Håle.

 

Kata var en socialistisk kändis som vid ett tillfälle gästföreläste i Håle gamla Folkets hus.

 

Man fick smyga med mötena, polisen var henne i hälarna. I Uddevalla blev hon arresterad. Att prata om barnbegränsning var inte så gångbart. Socialism skrämde och hotade makthavarna. Ida Christensson på Skindelseröd , mormor till Lennart Persson på Håle, hade ryktesvis hört talas om Katas föredrag i Håle. Kata hade pläderat för fria äktenskap, något som Ida ansåg förfärligt.

 

På socialisternas agenda stod ; ned med kungamakten, bort med militarismen o.s.v.Man var rädd för att socialismen  skulle ta över samhället. Att det skulle utbryta revolution. Vid tiden för revolutionen i Ryssland 1917,var läget så spänt, att Kungahuset med Gustav V i spetsen var beredd att fly till England. Bagage var färdigpackat och ett pansarskepp låg redo.Det blev inte revolution,   landet räddades från kaos av författaren Herman Lindqvists farfar.  Vid ett berömt tal i Stockholm talade han Socialisterna till rätta.

 

Kata Dalström föddes i en högborgelig familj 1858, var författare och en av den svenska arbetar-rörelsens främsta och mest kända agitatorer. Många av hennes möten var i det fria, de fick inte kom till ordnings-maktens kännedom. I Uddevalla blev hon anhållen av stadens polismakt. År 1893 anslöt hon sig till socialdemokratiska partiet. I samband med partisplittringen 1917 gick hon över till kommunisterna.

 

1920 representerade hon Sverige i Kominterns andra kongress i Sovjet-Ryssland. Trots sin ideologi var hon mycket religiöst engagerad, något som inte var gångbart i vissa kretsar. Fick mottaga mycken kritik, såväl inhemsk som från Sovjeterna. Ateisten och   skribentenThure Nerman2 var en av de hårdaste kritikerna. Även från Sovjet kom besk  kritik. En god kommunist skulle vara ateist.

 

Kata var en av sin tids stora folkbildare samt en hängiven nykterhetskämpe. En av  hennes många böcker var; Till arbetarklassens kvinnor

 

Katas besök i Håle måste ha varit någon gång runt år 1900. En färgstark personlighet som gick ur tiden 1923.

 

1Sotenäs boken: Olof Hasslöf    2Känd skribent

 

 

HÅLE GAMLA FOLKETS HUS

 

Håle folketshus uppfördes omkring 1907. En tomt om 400 m2 inköptes 1906 av avstyckades från Håle Nedergårds ägor. Köpeskillingen uppgick till 1 kr/kvm, vilket i dags skulle motsvara kr 51. Lagfart fick man 15 februari 1908. Köpekontraktet skrevs 30 juli 1906 och säljaren var bonden på Håle Nedergård Johannes Olsson. Handlingen bevittnades av Alfred Niklasson på Anneslätt och Olga Olsson på Håle. Två av de första styrelsemedlemmarna var farfar Joel Holm och hans svåger Oskar Th Matsson. Omkring 1937 blev fastigheten utdömd som samlingsdlokal.

 

 

 

 

 

 

HÅLE NYA FOLKETS HUS.

 

 

1939 invigdes det nya Håle Folkets Hus. Detta var inte beläget på Håles marker, utan på Rörvik Östergård.

Att man behöll namnet var inte så konstigt, Håle folkets hus, både det gamla som det nya var enormt populärt och vida kännt. Under Krigsåren hade båtarna från Örn extraturer från Lysekil.

En spelman, Roland Nilsson berättar att hans första spelning var i Håle Folkets hus.Det var passagerarbåten Idun som gick till Tullboden med orkestern. Musikerna fick sedan själva bära sina instrument upp till Håle. Roland som var yngst fick även släpa på kapellmästarens dragspel.

Man spelade till midnatt. klockan två var man hemma i Lysekil igen. Idun gick sedan åter till Gravarne och var i hamn 03.30. Det var spännande båtresor. Fyrarna var släckta och risken för drivande minor var stor. 1942 hade man många spelningar på Sotenäset. Så småningom kunde man ta taxibil.Fem man och instrumen fick plats. Chauffören väntade hela tiden.

( Terje Fred, Bohusläningen 2008-01-09)

 

Gamla Folkets Hus såldes till en James Svensson som skänkte fastigheten till Missionskyrkan. Jordmånen för frireligiösa rörelser var inte så god här, verk-samheten självdog. Missionskyrkan är nu bostad åt ett konstnärspar.

 

Pappa fick sitt andelsbevis den 30 december 1937 mot kr 10:-, mycket pengar på den tiden. Stenhuggarna Villiam Eklund och Sven Bäck indertecknade andelsbeviset.

 

Håle folkets hus revs för att ge plats åt två hyresfastigheter, med adressen kusthusen.

 

Äldre Sotenäsbor får något nostalgist i blicken då Håle folkets hus kommer på tal.

 

 

 

 

Första världskriget

 

 

Första världskriget bröt ut i augusti 1914.På Bredvik bevakades neutraliteten av landsstormen. Det var betrott folk som fick förtroendet att försvara kusten.

 

Landsstormen en frivilligorganisation som efterträddes av F.B.U. Johan Eliasson, bonde på Rörvik Östergård, var en av dem som patrullerade iförd trekantshatt m/1912, och ammunutionsgördel, beväpnad med ett mausergevär m/1896. Det var spännande tyckte småpojkarna, pappa och hans kompisar. Under andra världs-kriget var hotbilden en annan, det byggdes en serie kustfort . Fortet nere på Torsvik var bestyckat med en 75 mm kanon samt kulsprutor. Stenhuggarna hade nog inte förtroendet att vakta landets gränser, de var ju ärkesocialister. Potentiella revolutionärer.Ned med kungahuset och bort med militärismen stod på deras program. Inga arbetare hade flagga, den symboliserade kungamakten.

 

Man hade säkert oroligheterna mellan ungsocialister och socialdemokrater i friskt minne. Inte minst ungsocialisternas bråk och stridigheter här på Håle/Örn.

 

I månadsskiftet maj/juni 1916 ute på Skagerack drabbade engelska Home Fleet och tyska högsjöflottan samman i ett av historiens största sjöslag. Här på kusten kunde man i sydväst förnimma ett muller. Det var kanonaden man hörde.

 

Några dagar efteråt kom nyheten genom tidningarna och den 18 juni hittades det första liket. På Sotenäset jordfästes 43 krigsoffer, det blev en dyster midsommarvecka. På Askums gamla kyrkogård begravdes 13 marinsoldater och sjömän. Åtta tyska samt fem engelsmän vilande sida vid sida.

 

Exporten av sten avstannade. Svår arbetslöshet bland stenhuggarna. Staten lade ut stödorder på sten och erbjöd städerna gratis gatumateriel. 70% av stenarbetarna blev arbetslösa.

 

 

 

 

Andra världskriget

Hur upplevdes det på Bua....

 

Så bröt andra världskriget ut. Den 9 april 1940 samlades på förmiddagen Buas gubbar vid Bua I:17 för att dryfta läget. De var oroliga, man hade hört på radion att två fartyg blivit torpederade utanför Lysekil.

 

Det var en engelsk u-båt som hade legat på pass inne på Svensk botten. Pappa pratade mycket om denna händelse då Aramis och Antares gick under. Hästar och människor kämpade för livet. Fartygen var lastade som trupptransportfartyg. Längre ut till havs torpederades ångaren Kreta. På morgonen hade man hört dånet från transportplanen som flög utanför tremilsgränsen.

 

Dagen var dimmig och kall. På eftermiddagen kom Ture Månsson (åkare på Örn) och klistrade upp mobiliseringsorder vid postlådorna. Buas postlådor fanns mittemot Gunnar Anderssons. Man var oroliga för vad komma skulle....... Mina morbröder, Sylve, Bertil och Arne blev inkallade. De skickades till Norska gränsen.

 

Dagen efter, den 10:e april, låg tre engelska ubåtar utanför Bohuskusten och lurpassade på tyska konvojer. Den engelska ubåten Spearfishsom låg utanför Pater Noster skadade fickslagskeppet Lutzow. Transportfartygen Fridenau och Wiegbert sänktes utanför Pater Noster. Mängder av omkomna flöt omkring. Skräckslagna hästar kämpade för livet.

 

Stenexporten upphörde. Pappa låg ute på försvarsarbeten,anställd av Skånska Cement. Tyskland lade ut beställningar på de s.k Hitlerstenarna. Hitler hade ju planer på att bygga upp en makalöst pampig stad, Germania. Dock berördes inte våra berg av denna stororder.

 

Pappa var med och byggde fort i Uddevalla, Haparanda, Norrtälje samt Töcksfors. I linjenVänersborg – Uddevalla byggdes under kriget 200 anläggningar, kupolfort och skyttevärn. Försvarstrategin var att släppa Tyskarna fram till denna linje, d.v.s ge upp Norra Bohuslän.

 

Nere vid nuvarande färjeläget uppfördes en befästningsanläggning för kustförsvaret. Fortet ingick i en serie anläggningar utmed kusten för skydd av hamnar och andra strategiska avsnitt. Var bestyckat med en äldre fältkanon med kalibern 75 mm. Fortet skyddades med skyttevärn och kulsprutenästen. Runt fortet stora hinder av taggtråd och spanska ryttare. När kriget var över fick bönder och torparna ta vara på taggtråden. Farfar var nere och försåg sig. Tråden var av en speciell kvalité, mycket hård.

 

I Töcksfors byggdes tankshinder. När forten byggdes gick gjutningsmomentet dygnet runt. Konrad Johansson, pappa och flera andra stenhuggare var också däruppe. Arbetet i Töcksfors varade från vintern och långt fram på sommaren. Erik Adolfsson och Karl Jonsson på Rörvik med flera arbetade med flygfältsbygget på Säve.

 

Vintern 1941 var pappa i Nyköping. Förtjänsten var ganska god.Han blev inte särskilt glad då inkallelse-ordern kom. Med kort varsel måste man inställa sig på regementet. När han arbetade på Ängebacken, utanför Uddevalla fick mamma sända ett telegram att han skulle inställa sig i Jönköping dagen därpå.

 

För att skydda fartygstrafiken uppfördes 1940, fyrarna nere på Bua Sandar. Man skulle kunna gå inomskärs. Dessa släcktes dock snart.

 

M/S Norden totalförliste utanför Stångehuvud. Båten drevs med tjärolja, vilken beckade ihop råolje-motorn.

 

Befälhavare var Harry Persson från Håle. Alla räddades av tulljakten. M/s Norden var ett av de tre passagerarbåtarna med hemmahamn Örn som trafikerade kusten. Tilldelningen av råolja var ransonerad. somdrivmedelsersättning användes träolja. Träoljan hade egenheten att becka ihop maskinen, vilket många fiskebåtar och andra fartyg fick erfara.

 

Mamma berättade om det stora Tyska planet, en Junkers JU 52 g3A som kom in över Bua den 14 april 1940. En av tre motorerna hade stoppat. Maskinen tillhörde Trans-portstaffel 3/KGR.

 

Hon hävdade att det var samma maskin som sköts ner över I:17 i Uddevalla, något som man för några år sen inom regementets historiekommité tillbaka-visade. Lennart Person Håle, hade sett maskinen när den på mycket låg höjd, flög över Skindelseröd i riktning över Lindahl. Det flög så lågt att han såg besättningen.

 

Även Asta Sörensson på Bua hade också sett maskinen. När det passerade över I:17 öppnade luftvärnet eld, Junkern träffades och störtade vid Samneröd. 1:e Pilot och befälhavare var Uffz Ernst Luck. Hela besättningen på tre man omkom i lågorna. Begravdes på Sigelhults kyrkogård i Uddevalla. Kropparna flyttades 1961 till Krigskyrkogården på Kviberg.

 

Pingsthelgen 1940 mullrade krigets åskor. Buaborna fick vara beredda på att evakueras uppåt Dingle. Som tur var var det ett falsklarm som utlöste den så kallade pingstkrisen. Man befarade ett Tyskt anfall.

 

Sommaren 1941 var mamma och jag hälsade på i Ängebacken. Han var med på kupolforts-byggena. Militärer som varit hemma på permission reste med bussen, fullt utrustade och med vapen.

 

Arbetena varvades med inkallelseorder. En kort tid arbetade han på ett sillsalteri på Smögen samt i berget ovanför Åke Ferms på Rörvik.

 

Pappas kusin HenryMattsson var som familjeförsörjare frikallad då pappan Oskar Mattson var sjuklig. Enligt 1926 års försvarsbeslut skulle armén bantas,man tog bara ut en del i värnplikten. Henry arbetade på kraftverksbygge i Jämtland.men i slutet av kriget blev han dock inkallad till I:17.

 

Såg inte till pappa så mycket under dessa år. John fick vara extrapappa och så hade jag farfar. Det mesta var ransonerat. Ett kilo kaffe kostade 1941 kr 4.76, vilket omräknat med genomsnittlig timförtjänst tog 3 timmar att arbeta in. Sommaren 1941 fick man en tilldelning om ett halvt kilo och som skulle räcka per person i femton veckor. Tanterna var som galna, man bytte ransoneringskort för att få tag i den åtråvärda varan.

 

Det var även för en liten gosse skrämmande att höra Adolf Hitlers skrän och massans “heil Hitler”. Radion stod alltid på Stockholm/Motala och det var väl ofrånkomligt att hans tirader kom med.

 

Farbror John var enrollerad i civilförsvaret, var kretsombud på Bua. John var frikallad eftersom han blev smittad av TBC i samband med värnplikten.

 

Sven Fernström hade hittat en komplett syrgasmask som kom från någon flygare som störtat. Jag provade givetvis masken. Kommer väl i håg den speciella veckade slangen. Sven hade även hittat en flytväst i sjön.

 

En sommarförmiddag när jag var ute och lekte, hörde jag ett mäktigt ljud, ute över Malmön.

Ett motordån som man sedan har hört på krigsfilmer. Antagligen Amerikanska bombplan på återväg från någon bombraid nere i Tyskland. Det kunde vara formationer med upptill 100 maskiner som flög i konvoj. (1944/45).

 

Selma Börjesson i Torsvik bodde i ett litet hus, alldeles nära stranden, nere vid färgeläget. Under kriget skulle man från fortet öva med kanon. Kanonen riktades mot mål utanför Björnholmen. Selma hade blivit förvarnad om att det kunde smälla mycket kraftigt. "det var dock inga problem; Översten hade hälsat på och sagt att hon skulle stoppa ”putorna” i fönstret. Selmas hus låg parallellt med kanononen.

 

 

 

SPÄRRBALLONEN ÖVER TULLBODEN BUA OCH AMHULT

 

 

En engelsk spärrballong drev in över Tullboden. Skrämde nästan slaget på en syssling till mig, Roy Johansson som låg och fiskade utanför Tullboden. Den var som ett monster, säkerligen uppåt 20 meter lång, fylld med gas.

 

Att en spärrballong hamnade på ett Amhultsberg för nästan 70 år- sen var en nyhet. Den strandade fågelvägen 600 m från Bua. Att man inte gjorde så stor sak om händelsen var nogatt mycket var belagt med ransoneringskort, inte minst tyg. Nästan allt var ranso-nerat. Det gällde att hålla " käft" och myndig-heterna utanför. En spärrballong hade drivit upp till Mellerud och orsakat skador på kraftledningen vid järnvägen.

 

Ballongerna skulle skydda mot låganfall från Tyska flygmaskiner, De var försedda med långa förtöj-ningslinor. Dessa linor orsakade skador, rev ner tegel o.s.v, skrämde människorna.

 

Göran. min kompis sedan barndomen berättade att en spärrballong under kriget fastnat inne på Amhult. Hulda Fernström på Sandbacken/Bua var mitt i veckobaket. Tittade ut genom fönstret och fick se ballongen segla över Rörviksbukten i riktning mot Amhult. Hur det gick med brödet som gräddades kan man bara gissa. Anna-Lisa, Huldas dotter minns händelsen. Berättade att hon hade en tygbit från farkosten.

 

Linorna hade trasslat in sig i en bergskreva på Eketångsberget. Ortens hemmafruar fick tillgång till utmärkt siden. Det blev material i många jackor och andra klädesplagg. Göran hade ett svagt minne av att mamma Märta hade sytt en jacka åt honom. En spärrballong är ju stor och klädd med mycket tyg, det blev många jackor på Amhult med omnejd.

 

Bönderna tog vara på linorna som var mjuka, tillverkade av ett förstklassigt material.

Görans farfar Jemmy på Flaterseröd hade 1945 tömmar från spärrballongen. Göran minns att tömmen var mjuk och hade en röd tråd inne i kardelerna.

 

Sannolikt är det samma spärrballong som Roy hade sett.

 

 

 

Stenhuggeriet i seklets början

 

Arbetsgivarna hade 1904 ensvåldigt sänkt avtalad prislista med 1/3 på gatsten. Förhandlingarna strandade med så småningom med lockout som följd. Stenhuggarna svarade med blockad av allt arbete, även stenlastning. Stora lager av sten hade samlats i hamnarna.

 

Bolagen lyckades inte samla folk för lastning. Man skrapade ihop lastare/strejkbrytare från andra orter. Per båt ankom ett gäng strejkbytare till Örn. Skaror av stenhuggare med kvinnor och barn, tråkade strejkbrytarna. Polismakten tillkallades för skydd av strejkbrytarna. Länsman och fjärdingsmännen tröttnade, strejkbrytarna fick skeppas tillbaka i oförrättat ärende.

 

Man stred i 31 veckor, innan tvistigheterna bilades. Läget blev oavgjort, ingen vann. Dock inhöstade Stenhuggarna genom sin sammanhållning en betydelsefull prestigevinst.

 

Det blev arbetsro fram till 1908 då nya konflikter blossade upp. Kanonbåten Skäggald kommenderades till Malmön. Landshövdingen anlände den 18 juni 1908 med bevakningsfartyget Skagerack. Efter överläggning beordrades att polis och militär skulle indragas.

 

Den 18 juni 1908 blev en gräns mellan det gamla föråldrade ståndssamhället och det nya som reglerades med avtal 1909 var det dags för den landsomfattande storstrejken. Farfar och svågern Oscar Mattsson vandrade upp till Bullaren för att plocka lingon. Man var ju arbetsfri.

 

Omkring 1910 var efterfrågan på sten enorm. 1913 var exportvärdet 16 miljoner kronor. Stenhuggeriet gick för högtryck. Efterfrågan på gatsten var stor nere på kontinenten. Alla storstäderna ropade efter gatsten.

 

Ny byväg anlades av bolaget. För att möta efterfrågan, planerades vägar och utskeppnings hamn nere vid Nordstrand, norr om Adolf Karlssons ladugård. En tillfartsväg var planerad Öster om Bua 1:22.

 

Fastigheterna Bua 1:7, 1:8 avstyckades och såldes 1913 till stenhuggarna: Oskar Matsson, Joel Holm och Adolf Karlsson. På fastigheten Bua 1:9 byggde ”Janne” i Bua, Johan Olausson en undantagsstuga.

 

Oskar Mattson med familj flyttade 1913 från Rörvik, in i mangårdsbyggnaden.